22 april 2012

En del saker ha hänt sen jag skrev senast, ja vet att det är många som följer oss på bloggen och så klart vill veta hur det går för oss men jag har inte hunnit uppdatera något!
Emil är stabil och har tagit personbästa på syrgasnivån! 50% va han nere på ett tag under helgen! Vilken lycka det var för oss eftersom han egentligen aldrig haft så lågt utanför respiratorn! Han fick tråkigt nog inte följa med till dagrummet för att vara med medan vi andra firade min födelsedag..
Läkaren tyckte att det kändes för osäkert då Emil kräver så pass mycket syrgas och lyfttryck.. han menade på att om det hände någonting medan vi va i dagrummet så skulle det kanske bli en födelsedag som jag inte ville ha eller som våra anhöriga inte ville se..
Besviken vart jag så klart men jag förstår vad han menar.. de kommer som sagt fler gånger!
Vi har även fått veta att dem upptäckt ( NU!! ) att när de satte dränen på Emil efter att han föddes så gick ett revben sönder så man såg på röntgen bilderna att det fanns 1-2 sprickor i benet.. jag vart så klart väldigt fundersam.. Varför upptäcker man det minst 6 veckor efteråt?! ja vart nästan arg, inte för att jag hade kunnat göra någonting men jag tänkte mer på de gånger man lagt han på vänster sida för att han " ska vänja sig att kunna ligga på båda sidorna" och han har grinat och inte alls varit nöjd.. hur ont tro ni inte de ha gjort?! visst han fick smärtstillande men jag kan inte låta bli att dra sambandet.. kanske räckte inte smärtstillandet till? jag har som sagt inte kompetens till att säga att så är det men jag spekulerat för fullt.. men det syntes på de senare bilderna man tagit att det var läkt..
Operationen för dränet som ligger i bröstkorgen närmar sig och vi hoppas på att det blir om 2 veckor som de va sagt från början.. Jag vill verkligen få den bortgjord för Emils skull.. tänk va skönt att sedan få hålla om Emil och säga: Nu lillkillen ska vi bara bli så pass frisk så vi får komma hem, vi ha gjort bort de jobbigaste nu när operation är bortgjord..
Jag lovar, jag längtar!
Jag sitter varje kväll innan han ska somna med honom i famnen och berättar för honom hur otroligt stolt mamma och pappa är över honom! Han har klarat av så mycket även fast han är så liten, han har varit me om mer saker på sina 7 veckor i livet än va ja gjort i mina 20 år..
Jag har så himla mycket minnesluckor från de första veckorna i hans liv men jag har fattat i efterhand att 2 dagar efter han kom till världen va de riktigt kritiskt, ingen visste hur det hela skulle sluta men han vände allt och han hade bestämt sig.. jag ska minsann klara det här!
Därför tror jag att han kommer repa sig rätt så fort efter operationen, han längtar nog lika mycket som vi efter att få komma hem! Han kämpade ju så pass mycket redan inne i magen så han är en fighter som har en kämparglöd utav dess like!
Emil fyller på onsdag 8 veckor.. förstå ni att han funnits i 2 månader i denna värld.. tiden har gått så fort samtidigt som de ha gått så sakta..
Jag har alltså inte varit hem sedan den 27/2 eller ja.. 28/2 på morron då..
Jag läntar hem, ja saknar mina vänner å att ha nära till resten av min familj.. Men inom snar framtid kommer vi hem igen!
samtidigt som jag är rädd för att få komma hem.. rädslan av att vara själv, ingen som håller koll på att han mår bra, jag kan inte ta en blodgas för att se att värdena ser bra ut..
jag måste lita på mig själv..
Sedan hur folk kommer reagera då vi kommer hem.. kommer bli bli "dem med pojken" eller kommer vi bli bemötta som vanligt?
Jag förstår att folk kommer vilja veta hur allt varit och visst.. kom till mig och fråga istället för att gå runt och fråga annat folk.. jag kommer inte svara om jag inte orkar eller inte vill men frågar ni mig få ni iallafall sanningen..
Jag funderar ofta hur jag kommer känna bland de med barn som haft turen att må bra och som fått komma hem efter några dagar på BB..
jag är så fruktansvärt avis på folk som kommer till förlossningen här i umeå.. de kommer stånkandes på deras stora magar och jag är avis.. jag vill också få vara med om det.. jag känner mig snuvad på den största händelsen i mitt liv, sista delen i graviditeten och förlossningen ( jag ville ha en vaginalförlossning )..låter kanske töntigt men för mig är det jätte jobbigt..
Barn 4 ligger så man ser förlossingsingången från fönstret så vi ser ganska många som går förbi varje dag..
Folk som vi möter i korridoren som kommer från BB... ja, ibland är de snudden på att jag börjar grina..
Men jag har min skatt och jag älskar honom över allt annat så klart.. Men det blir tungt ändå även om jag ibland känner mig orättvis mot Emil som känner så..
Men jag gör verkligen allt jag kan för att vara en bra mamma för Emil och göra de jag kan för honom.. Ibland när man kommer upp på barn 4 hör man hur han ligger och grinar så jag brukar ta upp honom och hålla om honom och prata med honom och han blir genast lugnare och somnar alltid i famnen.. känns så otroligt att man har sån påverkan på en sån söt krabat.. vi är hans trygghet!
Folk har frågat eftet en förlossningsberättelse men jag vill inte skriva någon förän jag själv fått bort mina minnesluckor, fått prata med min läkare om det hela för att klarhet i vad som hände egentligen.. kanske orkar jag skriva en då, annars få det helt enkelt vara.. skriver jag en så är det för min egen skull, inte för att andra vill läsa.. detta har ju blivit mitt sätt att bearbeta det vi är med om..
Vart ett långt inlägg men jag behövde verkligen få skriva av mig lite!
Idag är jag 37 graviditetsveckor
Jag är 45 cm lång och väger 2622g
Mamma & pappa har bestämt hela mitt namn och det vart:
Emil Rolf Ivar Stenbro
Rolf fick jag efter min gammelmorfar,
Ivar från min farfar

Kommentarer
Postat av: Malin

Hej! Jag har också fått en prematur liten tjej, som tur är slapp vi större komplikationer. Och hon har från början mått väldigt bra, inte behövt syrgas och ja det rullade på. Nu är hon 5 månader ( det känns helt galet) och jag kan inte helt och hållet sätta mig in i din situation eftersom hon inte behövt massa mediciner operationer eller liknande. Men så som du känner, att du är avundsjuk på andra som får gå hela vägen, det gör jag också. Jag ville ha den sista biten i graviditeten. Få gå runt tjock och stolt över min mage och komma hem med de små rosa molnen som så många beskriver sin första tid hemma. Det är skit jobbigt, men hur jag än vrider och vänder på det så skulle jag heller aldrig ha tiden ogjord. Att hon kom den dagen gör ändå någonstans den dagen 8 veckor för tidigt, till en av de allra bästa dagarna i mitt liv... Det är knepigt att vara prematur mamma och dåligt samvete känns som man bara ska lära sig leva med ett tag framöver.



Jag har en son sedan innan (icke prematur) så jag har ju varit med om det, men jag har ändå väldigt svårt att smälta den tiden som varit sedan hon föddes fram till idag. Man har fått stå ut med mycket och livet fick verkligen en tvärvändnining och ny betydelse.



Jag tycker du är super duktig! Du kämpar på och finns där du känner att du behövs mest, jag va likadan och även fast de sa till mig att åka hem och vila så ville ja inte. Det gick inte att slappna av när jag inte va där hon va. Kämpa på, som sagt du är toppen! Och eran fina lilla grabb, han kan ni vara riktigt stolta över!



En stor kram från mig, och ett stort lycka till! / malin

2012-04-25 @ 19:31:27
URL: http://Mother-sinner-saint.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu