9 november 2012

Fredag, äntligen fredag! En väldigt speciell fredag men mer om de berättar jag senare!
Vi är återigen hemma på permis och vi njuter för fulla muggar! Det är ju faktiskt snö hemma nu, en sjuk tanke som slog mig idag va att när vi skrevs in i Umeå i februari så var det snö på backen, första gången jag var utanför sjukhusväggarna efter att vi vart inskrivna var snön borta och nu när vi fått börja åka hem så är det snö på backen.. det ger lite större förståelse om hur länge vi egentligen varit borta.. nästan 8,5 månad... nästan en hel graviditet..
ja, tänk vilka vändningar livet gör och det är väl tur att vi inte vet om dem i förväg..
Tänk om man hade fått veta att man ska vara och bo på sjukhus i över 8 månader, ja undra hur man hade tänkt då?
Jag tror nog att för barnens skull hade man nog gjort det ändå men frågan är om man hade kunnat glädja sig åt de små framstegen som kommer på vägen?
Jag minns så väl alla vändningar som varit för oss. Att vakna på morgonen och gå upp på avdelningen och allt varit lugnt och skönt, man har sett en liiiten förbättring sen dagen innan och man är hur lycklig som helst över det och vips så har man backat 3 steg igen och man står där och är bara rent utsagt förbannad. Vafan skulle de där vara bra för?!
Men så är livet egentligen för allihop men när man står i en sån här situation blir just den saken så fruktansvärt mycket större.
Jag sökte förbättringar på Emil hela tiden i början, allt för att ge mig hopp om att det skulle vända, det skulle bli bra helt enkelt.
Jag var också helt övertygad om att vara hemma i maj då Emil va beräknad.. jotjeeena lixom...
Så på sätt och vis tror jag att om någon hade sagt till mig att du kommer att spendera 8 månader på sjukhus innan ni få börja ta med Emil hem på permis så hade jag nog grävt ner mig under täcket i kängrustolen med Emil och sedan hade jag aldrig vela kliva upp, inte före dessa månader var över.
Många funderar över tracken, vad var din första tanke? hur kände du? vad var du rädd för? osv..
Min första tanke va att jag ville ta läkaren i rocken och kasta ut den personen genom fönstret. Va fan tänkte man på då man ville sätta en track på min älskade pojke?! Jag var skitförbannad rent utsagt. Men för mig fanns det inte på världskartan att Emil trots allt va så sjuk för mig var track någonting man aldrig klarade sig utan för att det kunde ge skador senare i livet som gjorde att man var tvungen att ha den kvar.
Jag skulle helt enkelt behövt redan då en person som varit i samma sits och kunde ta ner mig på jorden genom att helt enkelt bevisa för mig att tracken inte är ett hinder. Det är mer bökigt då man ska göra saker men absolut inget hinder. Klart man kan få skador av tracken, alla föremål som inte egentligen ska vara i kroppen kan ge skador men det är oftast skador som går att fixa.
När vi kom ner till stockholm va min största rädsla att Emil inte skulle klara operationen. Han rullade som sagt in på operation med 100% syrgas och var riktigt dålig. Läkarna sa ju även att det va gränsfall för att de ens skulle göra operationen.
Jag fick helt enkelt pussa min älskade lilla kille och tala om för honom hur mycket jag älskade honom, att det skulle gå bra och att han låg i trygga händer. Allt med lugn i rösten för att inte göra honom orolig för det visste jag skule göra saken ännu värre. 
Att se honom åka in genom dörrarna på operation med en massa folk och vi får bara stå där utanför va fruktansvärt. Det önskar jag inte någon. 5,5 timme senare kommer läkaren ut och berättar att allt gick bra. Emil var fortfarande dålig men operation hade gått felfritt.
Jag står fortfarande för att dessa 5,5 timmar va sjukt långa och de kändes som klockan flöt i sirap ungefär.
Trots att Emil var så dålig som han var så lyckades han vända detta igen och bli bättre. Jag kan inte sluta förundra honom över hans styrka.
Vår älskade kämpe!
 
 
Idag tänker jag mer på vilken tur vi haft, vilka underbara människor som jobbar på barn 4 som stöttar och hjälper oss genom den största livskrisen man kan ha ( åtminstone va jag tror, ha ju inte haft så många andra ) men visst, det finns dagar då jag hatat folk på barn 4 också. Då dom kommit för nära mig och jag helt enkelt inte var redo för att prata eller berätta eller va dem nu egentligen ville att man skulle göra.
Jag ville bara va ifred, gråta ifred.
Men jag tror att de flesta som jobbar på barn 4 förstår den stora sorgen man varit i och att man därför blir lite konstig.. ja lär väl inte vara den första hoppas jag.. haha
Ju piggare Emil blev desto mer har jag förstått vilken tur vi som sagt har haft. Vi har en dagbok som vi har skrivit i sedan Emil föddes och nu när jag läser tillbaka i den så inser jag hur nära vi var på att tappa honom hela tiden.
Hur vi ständigt vandrade på den där lilla lilla tråden som inte är speciellt stabil alls. 
Läskigt men jag förstod det ändå inte då. samtidigt så kanske det var tur. 
Vi har fått möta vänner som vi kommer att ha en speciell kontakt med livet ut, vi kanske inte pratar så mycket med varandra men vi följer varandra ändå. 
Endel av våra vänner har kommit hem med sina barn och lever ett liv som de va stundvis rädd att förlora men som de kämpade så hårt för.
Endel tappade sina barn efter en lång och hård kamp om att få komma hem och leva de livet man drömde om som gravid. Några av dem har varit riktigt bra vänner med oss och det har runnit tårar för deras skull. Man blir så nära varann..
En mamma sa till mig, du måste ha sett så mycket hemskt under tiden på sjukhuset. Nja tyckte jag, så farligt har det ändå inte varit men ju mer man tänker efter så.. jo, vi har sett saker man egentligen inte ska se. Vi har sett akutlägen som man bara står och håller andan på sidan av för.
Reintuberingar, intuberingar, extuberingar som inte funkat så bra. Respiratorkrascher, återupplivning av barn.. you name it.
För mig har det inte varit nå konstigt innan, jag har ju levt i det i flera månader. Nu när man börjar vara hemma med Emil och tankarna börjar gå tillbaka så inser man att vafan, de är väl inte sånt föräldrar ska se egentligen?!
Men för oss har det varit en vardag ungefär.
Jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om oss som varit med om detta, det är mer för att skriva av mig.
 
En del lär nu undra varför alla dessa tankar och funderingar har kommit tillbaka hos mig igen men det var det jag skulle återkomma till.
Vi är nu i den stunden vi sett framemot i 8,5 månad. Vi är så nära på att få bli utskriva. Att äntligen få komma hem.
Jag kommer faktiskt sakna barn 4 lite grann trots allt. Personalen, läkarna.. ja folk som man helt enkelt lärt  känna så pass bra.
Nu när allt börjar "klarna upp" så börjar dessa tankar komma tillbaka, antagligen för att jag inte behöver trycka bort dem längre för nu har jag "tid" över att gå igenom allt.
Medan Emil var dålig fanns ju inte den tiden så jag skulle kunna tro att tiden man har framför sig nu kommer att vara minst lika jobbig.
Alla känslor, minnen och tankar dyker tillbaka och vill gås igenom. Vad ska sparas och vad ska man lägga undan i en låda.
Men det känns ändå helt okej för nu vet jag att Emil mår bra! 
Jag kommer så klart inte sluta skriva på bloggen efter vi äntligen blir utskrivna. Den kommer att uppdateras så mycket som jag hinner om Emils utveckling, de framsteg han gör och vilka äventyr vi ska ha  tillsammans som familj.
Äntligen ska vi få bli en "riktig" familj!
 
 
Lek i nya babygymmet som väntade hemma som en present från mormor,morfar och moster.
Första helg permispresent!
Så klart skulle mamma försöka få med mitt asgarv och prat med den gula nallen i babygymmet men de 
gick inte, jag hann minsann se att hon tog fram kameran!
Wow kolla va jag kan!
Lördagsmys med majskrokar. Mums!
Va ha pappa på hakan egentligen?
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Malin

Så roligt att du delar med dig av dina tankar. Känner igen mig i så mkt. Särskilt det där m att man inte kan ta in hur sjuka barnen faktiskt är. Läkarna sa gång på gång på gång till oss att de inte visste om Sander skulle klara sig. Att det stod o vägde o ingen visste åt vilket håll det skulle gå. Att han var mkt svårt sjuk o bla bla bla... Vi tyckte bara de tjatade o önskade de kunde va tysta. I efterhand förstår jag ju varför. De såg på oss att vi inte förstod. Försökte förvarna om vad som faktiskt skulle kunna hända. Men hur ska man kunna ta in att ens barn kanske inte ska få leva? Det går ju inte! Tur att kroppen är konstruerad på så vis kan jag tycka. Bättre att ta det lite senare som du gör nu då det finns utrymme för det. Låt det komma o skrik o gråt o skratta o var glad. Alla känslor måste få ta sin plats!
Är så himla glad över att det går så bra! Han är så otroligt söt alltså. Vilken kämpe.
Önskar er all lycka till i framtiden!
Välkommen hem lille Emil.
Stor kram!

Svar: jag tror att de flesta som gått igenom något sånt här känner igen sig. Men de är så otroligt skönt att skriva av sig ändå :)Antagligen ser dom att man inte hänger med men som du säger. det är nog kanske lika bra så man har orkat stå upp och kämpa för de små liven!
Tack!
Kramar!
Charlotte Svensson

2012-11-10 @ 11:29:26
Postat av: Emma

Hej. Grattis till eran permission. Får man fråga vad han har för fel er lilla guldklimp som är behov av slangen i halsen och magen?

Svar: Tack! Emil är svårt lungsjuk och behöver cpaptryck för att lungorna ska hålla sig öppna och fungera som dem ska därför har han tracken i halsen. Då det tar mycket energi att andas så orkar man inte äta så mycket som man bör göra och därför ha han fått knappen!Han har fortfarande ingen diagnos på sin lungsjukdom då ingen i Sverige eller i England har sett detta förut. Läkarna tror att lungorna kommer att bli bättre ju större han blir så vi hoppas på att kunna ta bort tracken inom några år.
Charlotte Svensson

2012-11-10 @ 15:12:23
Postat av: Emilia

Vad skönt att ni snart får komma hem!! :)

2012-11-12 @ 10:28:30
URL: http://emiliaagebro.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu