Men vi kom iväg, jag och lars landade i stockholm före Emil. det är ju trots allt en ganska stor prosedur för att flyga ett litet barn.. läkemedel ska ställas in, de ska söka hos luftfartsverket att få flyga på låg höjd, transport kuvösen ska ställas in osv.. Så klockan 09.00 kom ambulansen och hjälpte till att göra iordning Emil och sedan transportera Emil till flyget. Jag och Lars åkte åkte vid fem över tio tro jag? som sagt allting flyter ihop..

Vi kom ner på astrid lindgrens och fick kolla runt på familjevåningen där vi skulle bo.. mysigt ställe måste jag säga.. Sköterskorna ringde oss och talade om att Emil hade landat på avdelningen och de hade kollat igenom hans papper som han hade med sig från Umeå så vi fick komma ner och pussa på honom.. ja lovar, jag bokstavligt sprang ner till BIVA ( barn-intensivavdelningen ) där möttes vi av en diva till sköterska och jag insåg efter att ha kollat på deras "medicinträd" att de hade börjat ge honom morfin.. sa direkt till sköterskan att de kunde dem lika gärna ta bort eftersom Emil är precis som jag, morfin hjälper inte alls.. man kan ge hur mycket som helst och det fungerar inte alls..

Hon vart lite ställd.. kanske är dom inte vana me föräldrar som säger någonting? aja struntar jag i å kör mitt vanliga race..

Eftersom de va platsbrist på BIVA så hamnade Emil på NEO där han skulle få tillbringa natten och sedan göras iordning för operation dagen efter..

Personalen på NEO va helt underbara.. Jag fick läkaren där att ta bort morfinet och byta det mot capapresan.. Han tyckte de va bra att jag sagt till ( vilken annan läkare säger så?! åtminstone finns de inga såna här.. )vi mötte ett riktigt orginal som hade arbetat där i 40 år.. hon tittade på mig ( kort halv kraftig dam ) å pekade me hela handen å sa " nu är det så här! Ni ska äta, dricka och sova för imorgon kommer ni inte ha tid eller lust. det blir en jobbig dag och tro mig, jag vet att det kommer behövas! "

Mycket riktigt, vi pussade på Emil och satt med honom ett tag ( han va så sederad att han bara sov så det var så svårt att se honom eller på något annat vis "umgås" med honom ) så vi gick upp på familjerummet och la oss.. 4 timmar senare vaknade jag och Lars.. Denna sömn behövdes. jag har inte sovit så hårt på flera månader, jag kände mig trygg.. Emil var på de stället där de kunde hjälpa honom!

Vi gick tillbaka på NEO å strök på Emil innan vi gick för att äta middag..

Vi käkade en paj nere på caféet och pratade en stund för att sedan bege oss upp till NEO igen.. pratade med läkaren som talade om att Emil blivit sämre.. lungröntgen va tagen och den visade att vänstra lungan hade blivit tätare igen.. Inte direkt de man vill höra kvällen innan operation!

Vi gick iallafall för att sova och jag vaknade tidigt på onsdag morgon och gick till Emil. Vi fick tvätta Emil och prata med läkarna som skulle operera Emil.. Han skulle ju både få knapp och track så det va 2 operations team som skulle vara med under dagen.. läkarna som skulle sätta tracken och knappen va super mysiga och gav känslan om att han var i trygga händer.. ja de stämmer.. de lyckades få mig att känna mig trygg!!

Klockan 2 rullade Emil iväg till operation, 100 % syrgas och egentligen inga marginaler alls.. ja höll på att börja stor grina när vi pussade på honom innan de gick in genom dörrarna på operation..

Trots att han var så sederad och "dålig" så hade han orken att ge både mamma och pappa ett leende efter att vi bådat pussat honom.. Vår älskade lilla krigare, de va hans sätt att tala om för oss att inte vara oroliga, de kommer gå bra! Gråten var ändå vääldigt nära ska ni veta!

Men det var bara att buta ihop och vara stark för Emils skull, känner han att vi är oroliga så blir han också det och det vill man ju inte.

5 timmar senare fick vi se honom, 5 otroligt långa timmar med mycket tankar, rädsla och oro men den största stenen lyftes från bröstet när läkaren kom ut och sa att operationen hade gått bra, syrgas behovet hade dem fått ner precis innan de börja så de fanns en liten marginal iallafall när de började..

Tack och lov!

Emil fick fortsätta att vara sederad i några timmar till efter operationen så att han inte skulle bli förskräckt eller ha alldeles för ont när han vaknade eftersom att allt var nytt..

Sedan vaknade han till på kvällen, lagomt drogad men hade iallafall tid att titta runt och hålla pappa å mamma i handen!Vi hälsade på Robban, Alex å Nilo. Skönt att komma ut och få andas lite annan luft en sjukhusluft samtidigt som det var skönt att bara få sitta och prata om allt möjligt!

Robban skjutsade oss för att handla, vi va ju som sagt säkra på att få stanna i stockholm åtminstone 1 vecka..

Vi gick för att sova och jag sov som en stock under natten igen.. jag va så stolt över vår lilla kille.. Hur mycket han har stått ut med och hur mycket han har klarat av men aldrig gett upp.. helt otroligt!

Jag och Lars tog oss även ut på äventyr med Pehr så vi åkte in till gamla stan och käkade en god middag innan vi åkte tillbaka till sjukhuset så Emil fick träffa Pehr, Alex å Robban också. Alla överens om att Emil va väldigt söt och Emil försökte så gott han kunde hänga med och kolla vilka de va även om det var riktigt svårt!

Sedan på torsda kväll sa en sköterska åt mig att Emil skulle flygas tillbaka till Umeå på freda morgon.. jösses redan?!

Mycket riktigt, Emil gjordes iordning på freda morgon för att flygas tillbaka till Umeå vid kl 11.

Va först tänkt att han skulle flygas halv 7 men transportläkaren från astrid lindgrens transport team sa stop. Han ville att Emil skulle vara stabil i några timmar till innan han lastade in honom i planet!

Jag kan säga så här, ja gillade den läkaren skarpt!

Jag och Lars följde Emil till ambulansen och kollade medan han åkte iväg mot flygplatsen, vi fick inte flyga förän kvart över 2 så vi fick gå upp på rummet och bara vänta tills vår taxi till flyget kom..

När vi kommit till flyget och gått igenom säkerhetskontrollen så ringde transportläkaren upp mig och talade om att de va framme i Umeå och att dom hade gjort iordning för Emil inne på ett rum. Transporten hade gått bra!

Vilken lättnad, den går inte att beskriva!

Jag kunde sätta mig ner på planet och bara längta efter att träffa vår lilleman utan att behöva vara orolig för att han blivit sämre.

Väl framme i Umeå hade de satt honom i ett isoleringsrum medan de väntade på att få proverna om Emil fått MRSA eller något annat virus medan han varit på ett annat sjukhus.. Jag och Lars fick också ta prover för att kolla oss men vi alla 3 klarade oss så Emil flyttades till en flerbarnssal där han nu har sitt lilla krypin!

Imorrn om allt går som det ska så ska de pröva ut en hemrespirator till oss, det är ju tänkt att Emil ska ha cpap genom tracken men just nu ligger han med respiratorn av den anledningen att lungan behöver lite extra hjälp nu när den kolapsat en gång.. Men ja, de tar vi bara Emil mår bra!

Nu ska vi bara vänta och låta Emil växa.. Lungorna ska bli stabila å operations såren ska läka, vi ska lära oss att ta hand om tracken, hur vi byter band som sitter runt halsen, hur vi håller den ren, hur vi gör i en akutsituation som tex att tracken åker ut eller att det blir stop så vi måste ta ut tracken och sätta dit en ny och sedan ska vi lära oss att använda maskinen och den portabla sugen som behövs för att suga tracken ren från slem..

En sköterska sa idag att vi åtminstone har 9 veckor kvar på sjukhuset.. inte direkt de man vill höra men vi måste låta Emil få bestämma takten även om jag ibland är riktigt bitter och allmänt less..

Men det känns ändå som att vi är 1 cm närmare hemfärd.. Så de får vi försöka leva på så länge!

Nu ha jag uppdaterat er lite lätt, jag har säkert glömt någonting eller snurrat ihop en massa men de få ni ta!