så är livet så förbannat orättvist att det inte går att förstå sig på..

 

Att vara förälder till ett sjukt barn sätter sina spår, man ser saker och ting från en annan vinkel tror jag. Man tar ingenting förgivet. Man vet hur fort ens verkligenhet kan ändras, hur vardagen ställs på paus för att det är så mycket annat som behöver den tiden just då..

Man vet att vi alla finns på lånad tid men ingen vet hur länge den lånade tiden räcker...

 

Trots allt vi varit med om, alla gånger det sett riktigt mörkt ut så har man tagit ett djupt andetag och ställt sig upp igen för att stappla framåt..  Man har inget annat val.

 

Man söker stöd hos människor som förstår, som man slipper förklara för eftersom de redan vet... Man delar sorg, glädje och kämpar sida vid sida och delar det mesta i med och motgångar.. Det var så jag lärde känna en underbar pojke med sin familj.

En pojke som trots sina sjukdomar hade humor utan av dess like. Som älskade bus och hade ett leende som kunde få en att smälta.

Emil och han var på 2 olika nivåer men delade ändå så mycket glädje med varandra. Bus och pyssel i massor!

Vi delade så mycket som var ungefär samma i våra vardagar men ändå så olika. Hans mamma och pappa kom jag nära väldigt snabbt. Speciellt hans mamma, antagligen för att vi var mammor båda 2. Mammor till sjuka barn... Så många gånger vi gråtit med varandra, antingen öga mot öga eller i telefon.. Både av sorg och tacksamhet.. Vi har hjälpts åt med saker som man ibland behöver en knuff för att orka med. Oavsett om det har varit en shoppingtur, tjaffs med myndigheter, egna sjukhus vistelser osv så har vi stått där med varandra.. öga mot öga eller i telefonen. 

Nu kan jag helt ärligt säga att denna människa är som en syster för mig, jag kan dela allt med henne. Hon känns lika mycket som en syster till mig som min lillasyster gör och kommer alltid göra..

 

6 maj 2016, en dag då världen försvann under ens fötter.. Då kroppen är för liten, då man bara vill lägga sig ner och skrika.

En dag som jag ville kasta telefonfan långt åt fanders och vakna upp ur denna fruktansvärda mardröm.

Att höra sin bästa vän berätta de fruktade beskedet i chock, att inte veta vad man skulle säga medan man samtidigt vill säga så mycket men det finns ingenting man kan säga för att det ska kännas bättre.. 

Man delas i 2 delar, ska jag fara dit eller ska jag avvakta och se när dom behöver en? Hur gör man för att det ska bli rätt när ändå allting är så åt helvete fel?

Smärtan jag känner, är inte en 1000 del av vad hans mamma och pappa känner.. Jag kan bara göra det vi alltid gjort.. funnits för varandra. 

 

6 maj.. dagen då en av världens stora kämpar somnade in för gott.. Himlen fick ännu en vacker ängel, en ängel jag vet gör skillnad. En ängel som får folk att stanna upp i vardagen och vara tacksam över det man har. Lyfta blicken från marken och fortsätta kämpa framåt!