september, vi har alltså påbörjat vår 7:e månad på sjukhus.. längre tid på sjukhus än va jag fick ha Emil i magen..
känns faktiskt lite sjukt.
Jag kan fortfarande inte släppa varför detta hände. Varför just oss? jag gjorde allt man skulle göra, åt ingenting som man skulle undvika osv.. ändå hände någonting som inte ska hända.
En del dagar känner jag bara " FAN va ja önskar jag kunde byta plats med Emil, han ska inte behöva vara så här sjuk! " Som Emils gudmor sa, tänk de som röker..
De KÖPER sig en ev sjukdom, de ha gjort ett val medan Emil aldrig fick välja..
Så sant som de va sagt, jag har själv rökt men slutade så klart när jag fick reda på att jag va gravid och ja lovar, efter detta så kommer jag aldrig börja igen..
Frågan om fler barn, vågar man efter att ha varit med om detta? jag vill jätte gärna ha ett syskon till Emil men om man vågar är ju en annan sak..
Tur det är några år kvar innan det kommer på tapeten.
Emil mår annars bara bra, han blir allt mer stabil och nu börjar tillåmed läkarna slappna av lite då det gäller Emil och hans lungor.
Känns så otroligt skönt samtidigt som det är då jag börjar slappna av och vips så kommer tröttheten.. den psykiska tröttheten som aldrig går att sova bort. Jag sover flera timmar per natt men lixförbaskat är jag lika trött då jag vaknar. Antar att kroppen säger till nu att det är dax att ta igen alla sömnlösa nätter och all energi från all oro..
Men jag längtar tills det går över för eftersom jag är själv här på sjukhuset medan Lars jobbar så är det Emil som blir lidande för att jag är trött.. Tur han gärna ligger och myser med mamma i sängen under hans egna powernaps ;)
Vi håller på för fullt att få kommunen att bli färdiga för att vi ska få komma hem. Det är ju rätt så mycket som måste klaffa för att vi ska komma hem. Vem som har ansvar för vad och vem som ska betala för vad..
Sen är ju inte kommunen känd för att vara snabb heller, ja började innan semestern att dra igång letandet efter assistenter osv å ändå är dom inte färdig..
de säger väl de mesta?
Vi är iallafall så gott som redo för att åka hem om ingenting händer de vill säga. Men de hoppas jag verkligen inte för jag tycker det räcker nu!
De assistenter som är klara ska börja utbildas nästa vecka, sedan får man ju räkna med att det kommer ett tag samtidigt som jag känner att jag börjar räkna ner. jag är så less på detta sjukhus, jag längtar så otrolit mycket till min egen säng och vårt eget hus.
Visst det kommer bli annorlunda nu då vi kommer ha assistenter dygnet runt men hemma är hemma.
Bara att kunna gå ut i vagnen när man vill, fara å hälsa på släkt och vänner..¨ja listan kan göras lång om vilka fördelar det är att vara hemma.
Samtidigt så har jag fått sån stor kompentens, jag har lärt mig saker här som man inte riktigt lär sig på någon utbildning.
Kanske kommer jag ha stor användning för det då jag kan börja plugga till sköterska igen. Men trots kompetensen det ändå ger mitt i all sorg och oro så önskar jag inte denna resa till någon, inte ens min värsta fiende. Barn ska inte behöva ha det så här.
Nä nu är det dax att springa upp till lilleman igen så han får käka men bjuder först på lite bilder från vår krigare!
Coolaste killen i stan!
